Språket som förenar

Lacans psykoanalytiska teori och Acceptance and Commitment Therapy i ohelig allians?

 

 

Lacans psykoanalytiska teori och Acceptance and Commitment Therapy är två teorier i vilka språket har en funktion i den mänskliga psykologin som något mer än en produkt. Lacan säger att det omedvetna är strukturerat som ett språk och detta kallar han för den symboliska ordningen. ACT menar att språk ska betraktas som verbalt beteende. Det gemensamma för båda teorierna är att människan skapas som psykologisk individ av och genom språket. Detta får sina psykoterapeutiska konsekvenser då dekonstruktion av meningsskapande blir den röda tråden i både den lacanska analysen och i ACT-behandlingen.

 

Lacans psykoanalytiska teori växte fram under andra halvan av 1900-talet som en motrörelse mot andra psykodynamiska skolbildningar som objektrelationsteori och jagpsykologi. Lacan var inte bara kritisk till många skolors tolkningar av Freud, han var även kritisk till Freud själv. Istället ville Lacan återvända till Freud så som hans teorier och tankar såg ut fram till sekelskiftet 1900. Vad Lacan gjorde var inte bara att återvända till Freuds tidiga skrifter, han drog nya slutsatser och förde många gånger fram radikalt annorlunda tankar och begrepp. Till skillnad från alla andra psyko­dynamiska teorier fick språket en alldeles unik roll i Lacans psykologiska universum. 

 

Acceptance and Commitment Therapy, ACT, är en psykoterapeutisk teori som vuxit fram sen början på 1980-talet genom att blanda filosofiska, teoretiska och psykoterapitekniska kunskaper. Trots att ACT slentrianmässigt betraktas som kognitiv beteendeterapi härstammar teorin från flera andra skolor som experientiell terapi, österländsk filosofi, humanistisk terapi, funktionell analytisk terapi och beteendeterapi. Det som skiljer ACT från alla andra kognitiva och beteendeterapeutiska teorier är att språket inte enbart ses som en produkt och ett terapeutiskt redskap för att åstadkomma förändring. Språket är ett beteende som människan formas och styrs av.

 

 

Lacans symboliska ordning

 

All kommunikation sker via symboler och dessa symboler kallas i den lacanska teorin för signifianter. En signifiant (t.ex. ordet glad) refererar till något som kallas signifié (i det här fallet en känsla). Språket är dock tvetydigt och fångar aldrig den äkta betydelsen av en signifié. Ordet glad refererar inte till en specifik och exakt likadan fysisk upplevelse hos alla människor i alla tider i alla kulturer. Istället används ordet glad som signifiant för en mängd olika signifiéer. Jag säger att jag är glad för en mängd olika känsloupplevelser jag har och olika människor använder ordet glad för sinsemellan olika känslor. För att förstå vad signifianten glad betyder tvingas man därför att referera den till andra signifianter, så som man gör när man slår upp betydelsen av ett ord i ett lexikon. Signifianter förklaras sålunda genom en kedja av andra signifianter. Konsekvensen av detta är att mening och förståelse blir en språklig konstruktion.

 

Att språket är ett system av signifianter som förklaras av andra signifianter utgör grunden i det som Lacan kallade den symboliska ordningen. Att vara en del av den symboliska ordningen (som alla icke-psykotiska människor är) innebär att vi ger upp något (signifién) för något annat (signifianten). Att sätta ord på en känsla innebär att man i samma stund täcker över den äkta känslan (signifién). Känslan försvinner inte från min kropp, men min förståelse av den skapas genom att jag använder mig av symboler som aldrig kan referera exakt till ”den sanna” känslan. Upplevelsen av mig själv blir en skapelse av språket.

 

Språket i det omedvetna

 

Lacan hävdade vidare att det omedvetna är strukturerat som ett språk. Med detta menade han att det omedvetna har en form som organiserar dess innehåll utifrån vissa lagar. Det omedvetna är inte en urna fylld med ett kaotiskt innehåll som kopplas ihop slumpmässigt, utan ska ses som varandes ett kvasi-matematiskt chiffer som utgör en grund för syntaktiska lagar. Lacans försök att beskriva hur denna struktur fungerar är komplex och ligger utanför denna artikels omfattning. Det som är relevant i det här sammanhanget är att det omedvetna inte är strukturerat för att skapa mening och förståelse utifrån ett för individen ”rationellt” perspektiv (som t.ex. orsak-verkan och kronologi). Strukturen är ur det perspektivet nihilistisk och fungerar enligt sin inbyggda matematiska logik. Det omedvetna är därför det medvetna tänkandets motsats eftersom en människas medvetna tankar har som syfte att utifrån hennes upplevelser skapa mening och förståelse.

 

 

Relational frames

 

Språkteorin i Acceptance and Commitment Therapy har sin grund i Relational Frame Theory. Denna teori betraktar språk som en handling och inte som en produkt. Språket är ett inlärt beteende format i en historisk och social kontext. Vad individen lär sig är grundregler för inbördes språkliga relationer utifrån vilka individen kan generalisera från en språklig situation till en annan. Dessa grundregler för inbördes språkliga relationer kallas på engelska för ”framing events relationally” (som är en handling) eller i substantivformen ”relational frames”. En relational frame kan förklaras som en mall om inbördes relationer, som t.ex. relationen störst-minst eller temporala relationer som nu-då.

 

Betänk ett barn som precis börjar forma sitt språk och inte vet skillnaden på relationen mellan störst och minst. På frågan ”vad är störst av X och Y?” kan hon enbart gissa. Om hon gissar på X och X faktiskt är större än Y, kommer hon ha lärt sig att ”X är större än Y”. Hon vet dock inte vad ”större” innebär mer än att det är ett ord som skiljer X från Y. Om nästa fråga är ”vad är minst av X och Y?” kan hon inte heller denna gång ge ett svar annat än en gissning. Om hon gissar på Y kommer hon ha lärt sig att ”Y är mindre än X”. Konsekvensen av dessa två inlärningar är en relational frame. Barnet har lärt sig att det finns en relation mellan större och mindre (både språkligt och faktiskt), som gör att nästa gång hon får höra att A är större än B kan hon härleda att B är mindre än A.

 

 

Det finns ett stort antal relational frames. Några av de viktigaste kallas koordinerande frames (A är samma som B), oppositionella frames (A är B:s motsats), distinktionella frames (A skiljer sig från B) och temporala frames (A är B i framtiden). Enligt Relational Frame Theory räcker det att lära sig dessa mycket grundläggande språkliga relationer för att sedan kunna generalisera och bygga ett avancerat mänskligt språk.

 

 

Verbalt beteende

 

När en person bygger sitt tal utifrån relational frames ägnar hon sig åt ett verbalt beteende. Ett verbalt beteende är att ge mening åt sitt tal och får därför en kvalitativ skillnad från de ljudimitationer som t.ex. en papegoja kan utföra. Precis som den som talar skapar språket utifrån sina inlärda språkliga relationer, konstrueras även en lyssnares förståelse av det tal hon hör utifrån hennes inlärda språkliga relationer. Meningen i det som sägs är därför något individuellt uppfattat och kan skilja sig åt mellan talaren och lyssnaren.

 

Precis som i Lacans teori bygger ACT på att språket är godtyckligt i det att ett ord inte refererar till ett fast fysiskt objekt. Ords betydelse skapas i en social och språklig kontext. Ickeverbala upplevelser görs verbala genom att inordnas i denna språkliga struktur och upplevelserna blir därmed också möjliga för mig att relatera till.

 

En viktig karaktäristika i det verbala beteendet är dess inbyggda dualism. Genom språkets inbörders relationer kan människan jämföra sitt nuvarande liv med ideal och en föreställd framtid. Det är denna förmåga till jämförelse över tid (nu – då – sen) och mellan koncept (så här är jag – så här vill jag vara) som inte bara gör människan till den adaptiva varelse hon är, utan även är grunden till många former av psykopatologi. Ett psykiskt lidande som har uppstått ”då” kommer med hjälp av språkets inbördes relationer bäras vidare till ”nu” och ”sen”. Dessutom kopplas upplevelsen samman som länkarna i en kedja med ord och begrepp utanför den ursprungliga situationen. Lidandet kommer därför inte enbart ”svälla” temporalt utan även kontextuellt. Många ord, situationer och föreställningar kommer aktivera det obehagliga minnet och därmed göra att lidandet uppfattas som en integrerad del av den egna personligheten.

 

 

Språket som förenar

 

Finns det, trots alla stora skillnader teorierna emellan, beröringspunkter mellan hur den lacanska psykoanalytiska teorin och ACT ser på språkets roll i människans utveckling och i psykoterapi? Vad blir konsekvensen för människan som psykologisk varelse av de båda teoriernas syn på språket?

 

Det som är gemensamt för Lacans psykoanalytiska teori och ACT och som skiljer dessa två från de flesta andra ”psykoterapeutiska teorier” är att språket inte främst är ett redskap i det terapeutiska arbetet och en produkt av mänsklig interaktion. Istället har språket en mycket mer betydande roll i vad människan är och i hur människan blir till. Lacan uttryckte detta genom att säga att det inte är människan som talar genom språket, det är språket som talar genom människan. I en lacansk analys och i en ACT-behandling lyfts språket fram som en tredje part i det terapeutiska rummet, vid sidan av patient och terapeut.

 

Båda teorierna lägger stor vikt vid att en människas psykologiska utveckling sker i en historisk och social kontext. Denna kontexts ramverk är språket, som är något som finns innan jag föds, medan jag lever och efter jag dött.  Det är genom språket vi förmedlar kunskap över tid och generationsgränser, det är språket som ger oss möjlighet att förstå vilken plats vi har i samhällets väv och vad som är meningen med våra liv. Språket är det som ristar in gränsen för en människas upplevelser. Följden blir att språket skapar människan: Jag är en samling ord och begrepp för alltid skiljt från det platonskt sanna idéjaget.

 

Att ordens betydelse är frånskilda någon naturgiven koppling har möjliggjort ett mänskligt abstrakt tänkande och kan ses som grunden till mänsklig civilisatorisk utveckling. Samtidigt kan människan trots alla materiella tillgångar och civilisatoriska framgångar må dåligt. Denna dualism inbyggd i hur språket strukturerar människan är något som båda teorierna vill betona: Glädje och sorg är två ofrånkomliga delar av att vara människa. Sorgen ingraveras i människan i samma ögonblick hon tar klivet in i den symboliska ordningen, skulle Lacan hävda. Lidande och sorg ska därför inte ses som något patologiskt. Det är hur man förhåller sig till lidande och sorg som kan bli patologiskt. En ACT-behandling och en lacansk psykoanalys syftar därför främst på att få patienten att kunna förhålla sig till sitt lidande på ett konstruktivt sätt. I ACT precis som i den lacanska analysen vill man att patienten ska acceptera att allt i ens liv inte alltid är tillfredsställande och istället engagera sig och rikta sitt fokus mot de saker som gör patienten förnöjsam. I ACT pratar man om värderad riktning och Lacan pratar om sublimering.

 

En annan beröringspunkt mellan de båda teorierna är synen på sanning som något pragmatiskt. Eftersom varje individ är skapad i en individuell social och historisk kontext kommer vad som uppfattas vara sant och rätt att skilja sig åt människor emellan. En terapeutisk konsekvens av detta är att terapeuten/analytikern ska hjälpa patienten att hitta det förhållningssätt till sitt liv och det beteende som fungerar för henne. Terapeuter från andra traditioner skulle nog med rätta hävda att de har detta förhållningssätt i sitt arbete. Då handlar det många gånger om en terapeutisk pragmatism, en slags allmänmänsklig empatisk ödmjukhet. Det går dock att hävda att en sådan pragmatism skiljer sig från den inbyggda teoretiska pragmatism som ACT och lacans psykoanalys bygger på.

 

Att sanning är något individuellt uppfattat får som följd att dekonstruktion av meningsskapande blir de båda teoriernas raison d’être. Kort och gott vill man i dessa terapier lösgöra patienten från språket, eller uttryckt på ett annat sätt rucka på patientens övertygelse om ordens sanning. Som exempel kan detta i ACT innebära att man vill visa att tankar bara är tankar, en radda med ord. Tanken ”jag är dålig” är inte knuten till en verklighet, en faktisk sanning, utan är något konstruerat och som patienten uppfattar som sant. Med hjälp av olika tekniker hjälper ACT-terapeuten patienten att ”defusionera” orden från verkligheten så att hon istället kan konstruera mer funktionella sanningar. Den lacanska psykoanalysen vill så ett tvivel hos analysanden om att det hon berättar är den enda sanningen om henne själv. Genom att vara fokuserad på det som är tvetydigt i analysandens tal vill analytikern väcka hennes uppmärksamhet på hennes omedvetna tal och i förlängningen på att hon är någon som vill något bortanför språkets imaginära nivå.

 

På ett närmast existentiellt plan ställer Lacan och förespråkarna för ACT sig själva i något av en opposition mot andra teorier som de menar har en mer mekanistisk människosyn. Både Lacan och ACT-förespråkare opponerar sig mot de moderna försöken att reducera människan till en glädjemaskin á la ”in med det goda och ut med det onda”. Vi kan inte undvika döden, sorgen eller lidandet vilka alla är en del i och konsekvens av att vara en människa. Istället för att undvika dessa oundvikligheter är det människans lott att hitta den riktning, den substans i sitt varande som gör livet njutbart.

 

 

 

Lasse Janson

Psykologstudent, Göteborg

 

 

Referenser

 

Barnes-Holmes, D., Hayes, S.C., & Roche, B. (2001). Relational frame theory. A post-Skinnerian account of human language and cognition. Hingham: Kluwer Academic Publishers.

Bär, E. (1975). Semiotic approaches to psychotherapy. Bloomington: Indiana University.

Fink, B. (1995). The Lacanian subject. Princeton: Princeton University Press.

Haugsgjerd, S. (1989). Jacques Lacan och psykoanalysen. I I. Matthis (red.), Fyra röster om Jacques Lacan (ss. 81-247). Stockholm: Natur och Kultur.

Hayes, S.C., Strosahl, K.D., & Wilson, K.G. (1999). Acceptance and commitment therapy: an experiential approach to behavior change. New York: The Guilford Press.

Homer, S. (2005). Jacques Lacan. Oxon: Routledge.

Miller, J-A. (1991). Language: Much ado about what? I M. Bracher & E. Ragland-Sullivan (red:er), Lacan and the subject of language (ss. 21-35). New York: Routledge.

 

Tillbaka till förstasidan